Nu då?

Nu då?

Nu har jag blivit beviljad stöd för terapin av Kela och går en eller två gånger i veckan. Om jag har terapi två gånger är den ena gången ett café- eller restaurangbesök med min terapeut där vi äter tillsammans och tränar hur en normal måltid är. Mina terapeuter (vanliga och näringsterapeuten) funderar om dagavdelning kunde hjälpa då jag tydligen gått ner i vikt. En del av mig vill in på avdelning, fastän bara dagavdelning, men en del är rädd att jag ska förlora allt jag har nu och aldrig bli färdig med studierna. Jag har en massa saker att kämpa för, men jag tycker inte att jag är så sjuk som alla försöker få mig att tro.

Å andra sidan har mitt självskadebeteende fortsatt. Det är lättare att skära mig än att spy då jag mår illa, men ibland händer båda. Efteråt skäms jag och ångrar det då jag ser blodet. Varför gör man sånt mot sig själv?

17.02.2016 kl. 01:27

I'm alive

Mycket har hänt sen senast.

Jag har aldrig spytt så mycket som jag gjort i slutet av sommaren. Jag lyckades igen gå ner i vikt. (Kanske jag också kan). Jag skar mig själv. Jag blev rädd för mig själv. Jag har haft panikattacker igen. Jag orkar inte så här.

Men samtidigt tror jag att det går åt ett bättre håll. Mina föräldrar blev rädda att jag ska dö och betalar nu terapin tills jag får svar från Kela och min terapeut blev så lättad att jag trodde hon skulle krama mig. Jag har alltid trott att terapeuter, psykologer, de flesta inte på riktigt bryr sig om sina patienter för då skulle de ju bli galna, men hon berättade att hon hade tänkt på mig mellan våra träffar. Kanske en del bryr sig. Eller får det att verka så åtminstone och det är ju trevligt.

16.10.2015 kl. 23:12

Slut på terapin

Det blir tydligen ingen Kela-terapi. Min psykiater hade tydligen glömt att skriva B-utlåtandet han lovade skriva i maj och nu vill han att jag lovar ta med mina föräldrar till terapin nu och då eftersom min terapeut sådär officiellt är familjeterapeut. Det vill inte jag, så jag funderar nu istället allvarligt på att sluta gå i terapi och göra vad jag själv vill, dvs nå min nya målvikt. Om andra lyckas gå ner i vikt borde ju jag också kunna och jag vill testa om jag kan lyckas.
12.08.2015 kl. 02:18

Psykiska sjukdomar och stigma

Varför är det helt okej att vara sjukskriven för att man har brutit benet eller har influensa, men om man är sjukskriven för depression eller en ätstörning tittar folk konstigt på en eller vet inte hur de ska bete sig? En hel del människor tycker inte heller att depression är en sjukdom, utan det är bara lathet och det som hjälper är att gå ut och gå, träffa människor och fortsätta som förr.

Om man ändå inte kan göra det? Om man mår så dåligt att man bara vill sova och att stiga upp ur sängen bara för att gå på WC känns som en för stor ansträngning, hur ska man då fortsätta? Hur förklarar man den känslan för någon som aldrig varit deprimerad och tycker att man ska rycka upp sig, eller skärpa sig? Hur förklarar man att man vill gå i ide och vakna först då allt är bra? Hur förklarar man att man ibland inte vill finnas?

Hur förklarar man för någon som aldrig haft en ätstörning att man hatar varenda liten bit av sin kropp? Hur förklarar man att det känns helt logiskt att ha lust att skära av sina egna ben för att de äcklar en så mycket? Hur förklarar man känslan då man ätit och ångesten kryper över en och tar över helt och hållet och man sitter framför toaletten med fingrarna i halsen? Hur förklarar man att rädslan för att bli fet ibland tar över hela hjärnan och det enda som tittar tillbaka på en i spegeln är fett? Hur ska man kunna fungera som normalt då allt som snurrar runt i huvudet är hat, fett, mörker, kalorier, träning, mat, ångest och hopplöshet?

När blir det okej att tala om hur man egentligen mår och okej att vara sjukskriven på grund av psykiska problem? Varför är det okej att vara sjukskriven för att en del av mig är sönder, men då hela jag är sönder är det konstigt att vara sjukskriven?

15.06.2015 kl. 23:49

Bulimarexi

Jag träffade min psykiater och funderade på avdelning, men kom fram till att jag antagligen bara går tillbaka till samma mönster som tidigare efter avdelningen, så nu ska jag istället försöka få Kela-terapi.

Som sagt så har jag inte haft råd att gå i terapi nu så jag har legat hemma och sovit. Har varit så trött hela tiden att jag kunde dö. Jag förstår inte hur man kan sova så mycket och ändå vara trött. De senaste veckorna har min ätstörning också lite ändrat form. Jag har börjat spy mer och äta mindre. Underlig kombo, men de gånger jag äter mer mår jag så illa att maten bara måste bort och jag hittar mig på wc med fingrarna i halsen. Skulle nån ha berättat åt mig för ett år sen att mitt liv kommer att se ut så här skulle jag inte ha trott på hen för jag hade aldrig ännu lyckats spy då. Då var jag bara en tjej som hade en ätstörning i sitt huvud som inte syntes utåt. Min ätstörning syns inte utåt nu heller, men den håller på att utvecklas till nån sorts bulimarexi. Det är bara vikten som inte ändras vilket gör att jag äter ännu mindre.

Undrar hur länge det kan fortsätta så här.

08.06.2015 kl. 12:38

Avdelningsvård

Jag har inte längre råd att betala för terapi så ofta som jag borde gå, så jag försöker klara mig själv. I praktiken betyder det att jag inte äter och min terapeut bad mig beställa en läkartid och få en remiss för att bli intagen på dagavdelning. Jag ser verkligen inte samma som hon, utan tycker avdelning är för såna som är riktigt sjuka. Men vi får se. Om jag vågar kanske jag bokar en läkartid.
03.05.2015 kl. 22:38

Sjuk

Tänk att man kan vara glad över att vara sjuk och inte ha någon matlust. Nästan 24h utan mat kändes som ett roligt experiment samtidigt som den lilla friska rösten undrade vad i helvetet jag höll på med. Men jag väger för mycket igen, så nu är den friska rösten väldigt liten.
11.02.2015 kl. 19:43

Nästan bra

Det är underligt hur det kan kännas konstigt att vara glad ibland. Jag är så van att må dåligt hela tiden att det överraskar mig lite då det kommer bra stunder. Kvällarna är oftast tyngst då jag är ensam och hinner tänka, men många dagar har varit riktigt bra nu. 
20.01.2015 kl. 20:17

Anorexi

Jag skulle vilja berätta åt alla om min ätstörning och hur jag egentligen mår, men jag vågar inte. Jag vill skydda människorna runt mig och det känns också fortfarande som att jag ljuger då jag säger att jag har en ätstörning. Anorexi. Har jag faktiskt anorexi? Jag är väl inte så smal? Jag är väl inte så sjuk? Ändå säger terapeuter och andra runt mig att jag har anorexi. Är det något jag inte ser? Jag uppfyller inte diagnoskriterierna. Men idag har jag inte ätit. Om jag vore frisk skulle jag ha ätit idag. Jag har druckit en kopp kaffe. Borde äta. Borde sova. Borde bli frisk.
06.01.2015 kl. 21:12

fan

Jag spydde. Igen. Jag vet inte vad i helvete jag håller på med, men bra känns det inte. Jag mår så jävla illa.
29.12.2014 kl. 00:42

Psykiater

Det har gått länge sen jag skrev senast, men det beror bara på att jag mår ännu sämre tror jag. Jag träffade förra veckan min näringsterapeut som plötsligt också var orolig för mig och jag fick en akuttid till psykiatern som nu kallade mig anorektisk. Så underligt att samma person som i augusti-september knappast trodde att jag ens hade nån ätstörning nu beskrev mig som anorektisk. Jag ser inte själv att jag skulle ha gått ner i vikt, men tydligen har fem kilo försvunnit på ungefär tre månader. Förstår inte något.

Jag fick nån ny medicin som ska hjälpa mig att sova och sovit har jag nog gjort också! Jag är trött hela tiden, men vet inte om det beror på medicinen eller sjukdomen nu. Har varit trött och frusit så länge att jag inte kommer ihåg hur det är att vara pigg.

11.12.2014 kl. 21:12

Hur mår du?

Jag skulle vilja berätta hur dåligt jag mår då någon frågar. Istället säger jag att allt är fint och att jag väntar på julen. Och så skriver jag här där ingen läser det. Ganska skönt iofs det. Ingen som dömer, ingen som bryr sig, ingen som frågar.

 

Jag orkar inte ens längre skriva. Det har jag tyckt om, men nu är jag bara trött. Jag glömmer allt jag borde göra. Fryser. Är trött. Vill till något varmt ställe. Vill sova.

03.12.2014 kl. 01:16

Orkar inte länge till

Jag skulle vilja berätta åt alla vänner, bekanta, alla hur jag egentligen mår. Det skulle vara så mycket enklare att inte behöva låtsas, att på riktigt kunna be om hjälp. Att våga berätta åt mina föräldrar hur dåligt jag egentligen mår. Sluta låtsas att jag klarar mig.

Jag mår så jävla dåligt just nu. Vill snart frivilligt in på nån avdelning eller sjukhus, för jag orkar inte länge så här längre. Om jag helt slutar äta kanske jag lyckas. Långt ifrån att lyckas var jag inte idag då dagens matintag bestod av en smoothie. Varför sjunker vikten inte ändå?

21.11.2014 kl. 00:50

Slut med terapi

Jag ska sluta med terapin. Har ungefär noll chans att betala den så jag får väl försöka antingen bli frisk själv, eller bli så sjuk att jag blir intagen nånstans. Jag orkar inte.
09.11.2014 kl. 23:54

Hur går det?

Jag vet inte riktigt hur jag mår nu eller vad jag håller på med. I princip känns allt bättre. Min medicinering tycks hjälpa för jag har mer energi och är gladare, men sen kommer den där biten med ätandet och där är det svårare. Eller tja, jag har inte matlust, är inte hungrig och vill inte äta. Så enkelt är det väl. Jag ska idag till en ny näringsterapeut och har i lite mer än en veckas tid fyllt i en matdagbok där jag bara ska kryssa i vilka måltider jag ätit under dagen. Mitt rekord är fyra måltider under en dag, men de flesta dagarna har det blivit två. Samtidigt som jag är stolt skäms jag helt obeskrivligt mycket. Det var inte det här jag lovade min terapeut före hon blev mammaledig. Jag lovade att kämpa. Lovade äta två varma måltider varje dag. Lovade att jag visste vad som är bra för mig.

Jag har senast ätit en varm måltid på söndag och jag vet att det inte är så här jag borde göra, men det är lättare så här.

01.10.2014 kl. 11:10

Har haft ätstörningar över tio år. Ibland har det varit nästan bra, ibland har jag haft lust att lägga mig ner och dö.

Bloggen är mitt andningshål där jag kan visa mina riktiga känslor.

 

Jag svarar gärna på frågor och man kan också kontakta mig på duellen.ratata (at) gmail.com

 

Bloggar jag läser:

Anne Hietanen

Malenami

Soelas

Fridas djurblogg

Sara

Astrid

Vanessa

Kategorier

Senaste kommentarer

15.06, 23:04Nu då? av Duellen
13.04, 21:37Nu då? av
24.02, 20:17Nu då? av
31.10, 20:21I'm alive av
18.08, 19:18Slut på terapin av Sonja